Monthly Archives: maj 2013

You are browsing the site archives by month.

 

 

 

Det finns en dröm om livet på landet från Ulfs och mina första år tillsammans. Vi valde dock bort det livet och prioriterade annat. Men vad vi prioriterar i vår livsmiljö har ändrats jämsides med att barnen vuxit och skiftat intressen.

Jag bryr mig inte om husen egentligen, inte i djupet av mitt hjärta, men visst är det lätt att frestas av inredningsteman på exempelvis pinterest. Visst finns det bilder i skallen på hur det kan komma att se ut. Men jag kan inte breda ut dem här och nu. Det skulle ta för mycket plats och jag vill inte låsa tankarna, vill inte rama in dem, vill inte fästa dem på skärmen eller någonstans. Än. Vill inte göra dem för påtagliga och konkreta. Än.Visst finns det bilder i skallen på barn och barnbarn, alla samlade på Blombacka. Visst finns det inredningsdrömmar, (hmm…en hängmatta i makramé i vardagsrummet), renoveringsdrömmar och näst intill oändliga kreativa möjligheter. Visst finns det skaparlusta. Åh, det kliar i mina otåliga fingrar! Visst är det härligt att drömma, inspireras och låta sig svepas med lite grann, men följer jag känslan ända in som handlar om varför, varför Blombacka? så ger inredningssajter där folk visar upp sina hem ibland en ganska oaptitlig bismak. Människor som vill ha mer och mer, den och den köksinredningen, den och den bänkskivan, prylar, prylar, prylar. För vems skull? Finns det något under begäret? Vad är de ute efter egentligen?

Jag drömmer inte om det intill perfektionism tillrättalagda och enformiga chabby chic, vitt, vitt, vitt och utställningsrum med millimeterordning. Går det att leva så? Återvinning, recycling, junk-style kanske (men det måste vara funktionellt och bekvämt) på ett sätt där det syns att människor lever eller bara det vi behöver och känner för som det blir utan någon specifik stilbenämning.

Jag tänker inte låta mig ägas av de här husen. Jag tänker inte låta mig ägas och slukas av prylar och inredning. De är medel. Det är inte viktigt i sig. Jag ser dem som medel att få vara tillsammans med min familj. Planera, drömma. Jag ser den här vägen som en möjlighet att koncentrera livet på det väsentliga. Avskalat, bara vi, husen och det gemensamma arbetet. Ett koncentrerat innehåll, ett gemensamt intresse Inget annat. Inga distraktioner. Och det kommer att vara jobbigt. Vi kommer att känna på motgångar. Det kommer att vara värre än vad vi trodde på sina ställen. Med husen. Det kommer att vara värre än vad vi trodde på sina ställen. Med barnen. (Ah, vi har bra ungar! Tyckte bara att det såg snitsigt ut i sammanhanget. Lite makande på realismen för formens skull.) Barn kommer att sura och springa och gömma sig i något av alla de 16 rummen, råvindar, kattvindar och övriga skrymslen ej inräknade. Men sånt är livet. Det ska var spännande. Och snirkligt.

För mig hade det funkat med skogspromenader. Kanske. Eller inte. Vi har provat det. Men det har hamnat längre och längre ned på prioriteringslistan. Utflykterna har blivit allt mer sporadiska och sällsynta. Det finns mycket att göra hemmavid. Det finns alltid aktiviteter, jobb, teknik, ja gud vet vad, som pockar. Och Ulf har för mycket jobb.

Renoveringsbehoven är så stora på de här husen att Vi MÅSTE jobba med dem kontinuerligt och gemensamt. Det är den trevliga lilla haken som kan hålla ihop oss, annars faller de ihop. Utan allas hjälp kommer det inte att funka. Och kanske gör det inte det. Men i så fall är det bara att sälja dem igen. De är inte viktiga. Egentligen. Men jag hoppas innerligt att det kommer att funka. För barnens skull.

Jag brukar säga nej till Ulfs kreativa förslag, för jag vet att hans tidsoptimism inte är realistisk men han brukar påbörja projekten ändå. Det här är annorlunda. Efter visningen var vi alla överens. Vi ville göra detta. Det var inte på Ulfs initiativ, utan i samråd, även om det var han som hittade annonsen. Den här gången tyckte jag att det var bara att köra. Kanske lite för fartkänslans skull? Och det finns mycket att vinna. När jag tänker på vart och ett av våra barn så känner jag att detta kan vara något bra för dem.

Närhet, tillhörighet och sammanhang. Jag har skrivit det förut. Koncentration (på det väsentliga) och utrymme (att göra det helhjärtat) på samma gång, det är vad det handlar om.

Lite pompöst och invecklat beskrivet, ser jag nu. Det hela behöver dock inte beskrivas så storstilat egentligen, det är heller inte en så stor grej, det här projektet blir vad vi gör det till och kan beskrivas hur enkelt och konkret eller invecklat som man vill. Man kan bli sömnlös för mindre om man gör en för stor grej av det. Och det vill jag helst hålla mig ifrån. Det beror på hur man väljer att tänka, om man verkligen går till änden på varje tanke eller ej. Det är ett par hus bara. Och ett experiment. En utmaning.

 

Nu startar vi Blombackabloggen…